Portugisisk vattenhund är en mycket gammal ras. Det finns tecken på att den kan dateras tillbaka till omkring 600-talet före Kristi födelse. Den portugisiska vattenhunden kan ha varit Romarrikets "Lion Dog"

År 1297 skrev en munk om hur en sjöman blivit räddad ur hög sjö utanför en portugisisk by av en hund med svart, strävt, långt hår, klippt från sista revbenet och med en tofs på svansspetsen. Den beskrivningen illustrerar pälsen och klippningen på dagens vattenhund.

I boken "Hungers Prevention", publicerad 1621 av den engelske författaren Gervase Markham, beskriver han rasen i detalj. Vattenhunden finns även målad av bl.a. konstnären Reingale år 1803. 

Ursprung
Rasen tros ursprungligen kommit från inre Asien när den landade i Portugal, där togs dess vilja för vattenarbete tillvara och utvecklades av fiskebefolkningen.

Den vaktade även sin husses båt och dess redskap och mottog samma betalning som en vuxen fiskare, dvs. fiskar. När det inte var fiskesäsong, gick hundarna tillsammans med fåren och livnärde sig främst på vilda kaniner.

Den arbetande portisen 

Den portugisiska vattenhunden var tidigare en vanlig syn kring fiskebåtarna runt den Portugisiska halvön. Numera finns de mest på Algarvekusten. Tidigare hade varje fiskebåt en eller flera vattenhundar stolt stående i stäven, noggrant iakttagande när näten halades ombord.

Antalet vattenhundar bestämdes av båtens storlek. Tålmodigt väntade hunden på att en fisk skulle försöka fly, då den utan kommando omedelbart dök i vattnet för att hämta tillbaka den flyende fisken. Dessa beundransvärda dykegenskaper användes även till att apportera trasiga linor och tappade redskap, ner till ett djup av 4 meter.

Även i Spanien användes dessa hundar i stort antal. Spanjorerna nyttjade hundarna till att föra meddelanden mellan båtarna, och från båt till land när den Spanska Armadan seglade i engelska vatten. Vattenhundens starka, musklade ben och skuldror, tillsammans med dess häpnadsväckande starka, piskliknande svans, gör det möjligt för den att simma avsevärda distanser. Sträckor på upp till 8 km i tempererat vatten är dokumenterade.

Påverkan på flera raser
Under denna tid hade den portugisiska vattenhunden möjlighet att blanda sig med andra raser i England och Irland. Man räknar vattenhunden som stamfader till de gamla engelska retrievrarna, flat- och curly coated retriever. I Irland har rasen påverkat dagens Kerry Blue Terrier.

På 1600- och 1700-talet fiskade portugisiska fiskare på de rika fiskebankerna utanför New Foundland. När fiskarna var i land med sina hundar, parade sig hundarna med de inhemska tikarna som indianerna hade. Då avkommorna av dessa hundar var mycket glada i vattenarbete, lät indianerna para dessa med varandra och en ny ras uppkom, St. John-hunden.

Efter att engelsmän blandade in St. Bernhardshundar uppkom den moderna New Foundlandshunden. Denna hund blev för stor och tung för en del av vattenarbetet men inblandning av spaniel fick ner storleken till en lämpligare nivå. Rasen Labrador Retriever hade sett dagens ljus.
Den portugisiska vattenhunden fanns även i Portugisiska kolonier runt om i världen, där de än idag lever kvar. PVH tros finnas inblandad i alla idag vattenapporterande raser. Då den är uppfödd endast för vattenarbete gör det rasen till den mest mångsidiga simmaren och dykaren inom alla hundraser.

Rasen minskade i antal
Under den senare delen av 1800-talet förbättrades nätteknologin, kommunikationen mellan båtarna och mellan båtar och land, och vattenhunden var inte längre nödvändig på båtarna på samma sätt som tidigare. Detta medförde att antalet individer föll drastiskt. År 1903 uppskattades antalet vara 110 och 1934 var antalet 105 individer, sedan fortsatte antalet att sjunka. År 1970 omnämndes Portugisisk vattenhund i Guiness World of Records som den mest utrotningshotade hundrasen i världen. Det fanns då mindre än 20 Portugisiska vattenhundar registrerade i den Portugisiska kennelklubben och endast två aktiva uppfödare; Conchita Citron Castelo Branco "Al-Gharb" och Dr Antonio Cabral "Alvalade".

Två blodslinjer
Hur har det då sett ut när rasen räddats från utrotning? Vi kan säga att det i princip finns två blodslinjer Algarbiorum/Al-Gharb respektive Alvalade/Vale Negro.

Algarbiorum/Al-Gharb var aktiva under perioden 1935-1974. Skeppsredaren Dr. Vasco Bensuades såg två portugisiska vattenhundar arbeta på en båt. Dessa väckte Bensuades intresse och han bestämde sig för att rädda rasen. Han reste till Algarve, där han hämtade hem en hane och en tik till Lissabon.

Året efter fick han höra talas om en exceptionell arbetande hund som hette “LEÃO”, dvs lejonet, som en fiskare hade som medarbetare och sällskap. Fiskaren vägrade sälja sin duktiga arbetskamrat, men när han strax därefter dog fick Bensuades ändå köpa LEÃO. Samma år köpte han också tiken Dina. LEÃO parades med Dina och första kullen kom år 1937, vilket var startskottet för kennel Algarbiorum. Han sålde dock inga valpar utan gav möjligen bort några som presenter. 

Den första rasstandarden skrevs utifrån LEÃO år 1938. Algarbiorums första kull fick hundar med flera färger, men Bensuade valde att plocka bort de hundar som inte höll sig till avelsstandarden, pga färg eller temperament. Bra arbetshundar fick jobba på hans skepp, medan andra hundar gavs bort som gåva.

Efter drygt 20 års strikt avel hade kennels samtliga hundar i det närmaste samma kroppstyp, de var enhetliga i färg med få vita markeringar, samtidigt som de var utmärkta arbetande hundar. Men inaveln var stark och 1961 hittades en stor svart krullig hane på landsbygden, Tabu, som gav kenneln nytt, friskt blod.

När Bensuades dog 1967 övertogs hundarna i hans kennel av tjurfäkterskan Conchita Citron, kennel Al-Gharb. Portugal var fattigt och Conchita exporterade hundar för att bevara rasen, bl a till Deyenne Miller i USA. Conchita drev uppfödningen fram till Nejklikrevolutionen 1974 då hon tvingades fly till Mexico - utan hundar. Hundarna avlivades och därmed tog närmare 40 års selektiv avel, som startades av Vasco Bensaúde, abrupt slut.

Den andra linjen som räddade rasen från utrotning kommer från kennel Alvalade/Vale Negro, perioden 1955-2007. Veterinär Dr. António Cabral, vän till Bensuade och sekreterare för det som sedan blev Portugals kennelklubb, köpte år 1955 Silves, en liten, men hårt arbetande vattenhund, av en fiskare i Algarve. Dr. Cabral parade honom med tiken Algarbiorum Farrusca (som Bensuade hade exkluderat ur sin avel pga hennes grå färg). I denna kull föddes tiken Galé. Hon parades med sin far Silves och kenneln fick sin första egna kull 1958. Dr Cabral bedrev sin uppfödning även efter Nejlikerevolutionen 1974. Samma år fann han hunden Taro i Lissabon, vilket gav ett viktigt tillskott till hans avelslinjer.

Taro och tiken Truta fick ett flertal kullar. 1975 föddes Z-kullen på de Alvalade, där Zum Zum och Zumba de Alvalade exporterades till Italien, medan Zingara, Zinia och Zagaia exporterades till USA. 1976 fick Taro och Truta A-kullen på Vale Negro, där Alvadora de Alvalade exporterades och blev den första bruna portisen i USA. 1977 fick Taro och Truta B-kullen, med de båda inflytelserika bröderna Baluarte (exporterades till USA) och Batel. 1977 fick Taro och Truta C-kullen, där Charlie exporterades till USA där han blev en ståtlig BIS-vinnare. Taro användes även till andra tikar. År 1979 parades Taro med nyfunna Tamar, vilket resulterade i Devil de Alvalade och Dana de Alvalade, som exporterades till UK. 

 

Det sägs att märket med vita stickelhår 5-8 cm från svansroten är ett kännetecken för Cabrals avelslinjer och idag kallas detta märke för Cabrals kyss. När jag tittar på de svartvita fotona i Carla Molinaris bok "The Portuguese Water Dog - Historical review of the first 60 years of selective breeding in Portugal" tycker jag mig se Cabrals kyss på Taros svans.

År 1982 skänkte Deyenne Miller i USA två hundar som gåva till Dr Cabral. Dessa var Cherna Reliant (efter Farmion Vasco da Gama och Cherna) och Farmion Zare (efter Charlie de Alvalade och Farmion Nazare). År 1983 fick dessa en kull om 8 valpar, H-kullen, vilket blev kennel Alvalades sista kull. Av dessa blev Humberto de Alvalade och Honey de Alvalade mest betydelsefulla för den framtida aveln.  

När Dr Cabral gick bort, delades hans hundar upp mellan Carla Molinari som arbetade på kenneln, kennel do Vale Negro, och vännen Sally Starte, kennel do Condinho.

Kennel Vale Negro
Kennel Vale Negros urtikar var italienskfödda Kira och Bamba del Bragozzo (efter syskonen Zum Zum och Zumba de Alvalade). Kira betäcktes med Baluarte innan hans avresa till USA, vilket resulterade i E-kullen, med bla Escama. Makuti är en annan inflytelserik hane som var en framgångsrik utställningshund. Makuti och Escama fick tillsammans M-kullen år 1985 med bröderna Meias (Finland) och Maré.  

Rasen kommer till Sverige
År 1979 importerades den första portugisiska vattenhunden till Sverige, Foursome’s Primavera. Hon var en brun tik född i Norge med härstamning direkt från Portugal och USA. Denna tik parades med sin bror, Foursome’s Pescador och en kull om sju valpar blev den först födda i Sverige. Kombinationen gjordes om senare, med två valpar som resultat.

Ägaren till Primavera importerade därefter hanhunden Cartmel Devil’s Storm från England. Han lämnade endast fyra valpar efter sig, där ingen gått i avel.

Tillsammans med Primavera kan man återfinna bland andra Leme d’Albergaria (imp Portugal 1986), Glenwhin Burletta (imp England 1988), Cartmel Sea-Storm (imp England 1990), Cartmel Sea-Symphony (imp England 1990) och Inka do Condinho (imp Portugal 1989) som grundare av den svenska stammen av Portugisisk vattenhund. På 1990-talet exporterades även Agar, Amiga do Vale de Areal, Gorila do Vale Negro och Mancha Branca do Vale Negro till Sverige från Portugal.

Fram till 1995 föddes endast ett fåtal kullar i Sverige, därefter började registreringssiffrorna så sakta öka. Toppåret 2010 registrerades 317 portugisiska vattenhundar i Sverige (valpar och importer), medan det sjunkit till endast 99 stycken år 2022.